Det är lätt att alltid vara glad under en falsk fasad
Det är lika ärligt som ett regn som faller under en klarblå himmel en molnfri sommardagen
I fuess them both makes sense afterall.

För precis som dalgångarna mellan bergen som omsluts av kalla vindar
Försöker sätta ord på hur jag ska förklara att vinden egentligen symboliserar ett grått hål, som vill bli en blå himmel
Hur själen spelar sorgsna melodier, men hur sinnet spelar änglasång
En maktkamp mellan det undermedvetna och tankegången
Försöker jag brinna som en ledfackla, samtidigt som mitt inre vill vara en vattenbomb.
Jag är trött på att kämpa, jag är trött på att försöka, jag antar att jag är utmattad
För utmattad för att kunna försöka kämpa, när jag själv känner mig som en slagpåse...

Jag satte mig ner, och klickade av standard in på en av mina bästa vänners blogg.
Killen är ett mästerverk i sin akademiska skrift, och min främsta mottagare till Nobellpriset i litteratur.
Ja, kort sagt, så är människan, som för övrigt äger ett namn, Simon, en fantastisk skribent, och en ännu mer fantastisk människa.
Han lyckas på något sätt sätta finger på det man tänker, och känner. Med ord som "lyfta bort stenen på ditt bröst, och lägger den i min ryggsäck", så känner han mitt hjärta mer än vad han själv inser.
Nåväl, är det något jag insett genom åren, så är det att positiv feedback hjälper oss att utvecklas som människor.

Och det är just det jag mer tänkte tala om ikväll, att utvecklas som människa. Eller iallafall något i den vägen. Jag ska se vad jag kan slipa ihop hursom.

Vi växer alla upp och stöter på hinder, som i sin tur leder till erfarenheter. Erfarenheter som vi bär med oss, som vi kan plocka fram som en mindmap om hur vi kan lyckas övervinna kommande hinder.
Inget problem är olikt ett annat problem, för oavsett vad, så kommer ett problem alltid vara ett problem.
Just de här erfarenheterna låter även oss växa som människor, att tankar som "fan, jag lyckades även hur shitty livet kändes då, att ta mig ur den här skiten". Det hjälper dig att växa tron på dig själv, att oavsett motgången, så klarar du dig igenom det. På så sätt har uttrycket att ingenting är omöjligt, uppstått.
Jag kan vandra omkring i en kartlös vardag, utan ljusglimtar, utan direktiv, rent av utan hopp. Lite som att vandra på en repbro, som endast sitter ihop med några få trådar. Trådarna representerar vad du själv känner och tänker. Tankar som att det när som helst brister, och du faller mot vad vi kallar botten, en grund som vi inte känner till.
Så i ren panik skulle benen springa på egen maskin, men att du plötsligt stannar upp när du hör ett brak.
Braket får dig att tänka till, men att du i tanken har med dig att oavsett vad, så måste du ta dig över bron, innan de rasar. Så du går försiktigt istället, och sätter fokus och värde på varenda steg.
Steget representerar hur du sakta men säkert tar dig över bron, problemet, och du når slutligen änden av bron, och du klarade dig över.
Bakom dig rasar bron, och dina tankar med den.
Nu blev det en massa nonsens samlat i en text, men jag försöker så gott jag kan, och jag hoppas ni förstår.

Människor hjälper dig troligtvis ur såna här situationer, för ensam är ingen stark. Du har alltid folk bakom dig, oavsett om du inte tror det. Värdesätt de här människorna, som får dig att må bra. Låt de få veta att de betyder lika mycket som livet själv. Sprid din tacksamhet, och få ett leende, eller möjligtvis en kram tillbaka.
Ett leende eller en kram, är ett kognitivt bevis på att deras hårda jobb var värt mödan.

Det har varit mycket Miranda i mitt huvud de senaste dagarna, och jag inser verkligen hur tomt det är utan dig. Hur mycket jag saknar dig, och väntar på att du ska komma hem igen. Det är som jag fick höra igår, "man tror inte riktigt att det är på riktigt, att hon verkligen är borta. Utan man väntar på att hon ska stapla in genom dörren och säga att det är ett dåligt skämt". Och det ligger en sanning i det, men jag tror dock alltid att jag kommer ha de tankarna. Att du verkligen inte är borta utan att du har bara flyttat för en tid. Jag längtar tills dagen vi ses igen, så jag kan ge dig en kram och få berätta hur mycket jag saknat, och hur mycket jag verkligen älskar dig. Du lever inom mig, och är med mig varje dag, det vet jag. Men jag vill ha mer.. Fysiskt bevis på att du är around.
You're gone, but not forgotten.

Som sagt, så blev det mer av ett bullerinlägg, än något mer vettigt att säga.
Skönt att få skriva av sig lite iallafall.. Kilar vidare, och kom ihåg. En kram, och lite varma ord hjälper.

Fred ut
/ Pappa Påhlsson

Jag har nog långsiktigt aldrig varit en såkallad flitig bloggare.
Jag har aldrig varit personen som följer någonting på rutin. Gränsen går vid Våra bästa år på vardagsmornar'.
Även den rutinen ska ny brytas, då jag under den kommande morgondagen ska börja skolan.
Trodde väl aldrig att jag egentligen skulle börja skolan igen, då jag svor  mig fri ifrån det sist.
Men hey, efter att ha varit ute i arbetslivet, så märker man att urvalet blir bredare med en utbildning på nacken.
Så..
Omvårdnadsprogrammet för vuxna.
Bara meningen låter rough. Men tja, jag har ju världens bästa hjälp om jag behöver den. Så i ärlighetens namn, så är jag inte den minsta gnutta orolig. Eller ja okej... Lite, men inte något märkvärdigt.
Jag kan ju om jag vill, har jag fått höra. Eftersom jag har valt det här själv, så är det antagligen någonting jag vill. Vad säger man när en simpel motgång försöker sätta käppar i hjulen? Game on!

Övrigtvis, så tänkte jag inte snacka speciellt mycket idag.
Kände bara för att skriva en sväng, så jag kan väl ta upp en punkt jag och en barndomsvän pratat mycket om den senaste tiden.
Lojaliteten och respekten till barndomsvännerna. Människorna, som då var barn, precis som du.

Vem lekte du med när du var liten? Kompisar, right?
Det du då inte tänker på, och tacka för det, är att de här människorna kommer finnas med dig hela ditt liv. För barndomen för en människa, är den lyckligaste tiden i ditt liv. Det är då du kan hitta på en lek av ingenting. Allt handlar bara om fantasin, och vännerna.
Människorna du delar dina första minnen med, människorna du har dina första skratt med. Listan kan göras längre än lång. Ni vet själva.
Notera även att jag inte utesluter familjen ur detta, "människorna" är nyckelordet. Det kan vara föräldrarnas vänner du kan leka med. Min dotter leker med mina kompisar, mina bröder. Aah, ni kan räkna ut vart jag vill komma.
Det man ska minnas och verkligen lägga på minnet, är att livet skapas i takt med människor som påverkar ditt liv. Du är aldrig ensam, hur ensam du än känner dig.
Vissa människor kan leva på minnen. Goda minnen.
Människorna som finns med dig sen barnsben, är människor du vuxit upp med.
Eller förresten, glöm det där jag sa. För jag tappade precis tråden till vart jag ville komma, så självklart låter hela texten nonsens.

Jag ska väl göra någon mer direkt nytta. Så jag spånar vidare, och skriver om nån månad eller sådär igen. Vi får se!

Simma lugnt, frid och kärlek.
Ta hand om er!
/ Pappa Påhlsson

Tjena förresten!

Men annars, så kan jag ju inte enbart klaga på att jag tänker för mycket. Det är standard för mig!

Förövrigt, så känns det som livet flyter på i medvind, även om man har sina up and downs.

Jag hittade en dikt igår, när jag satt uppe och ugglade, och jag fastnade för den. För jag tycker budskapet var så vansinnigt bra, och rent utav genialiskt. Ja.. Jag ska dela med mig! Den handlar om att man ska lova sig själv diverse saker.. Whatever, den får ingen rättvisa av en beskrivning, så ni får läsa den själva!




To think only of the best, to work only for the best,

To forget the mistakes of the past and press on the

To wear a cheerful countenance at all times and give

To give so much time to the improvement of yourself

Har du vid något tillfälle stött på ett hinder, som för dig kan tyckas vara omöjligt att ta dig över?
Ett hinder, som vid vanliga fall kan vara ett dödsfall, förlusten av en fin vänskap, kanske kan det vara en kärlek?
Det här hindret, kan i det stora hela vara egentligen vad som helst.
Fuck, det kan handla om att du tappade bort ditt favoritsuddigummi.
Det handlar bara om vad du själv väljer att göra åt saken, vad du anser vara ditt oövervinniga hinder.
Nej förresten, det beror självklart på situationen, och det är väl till kommande sak jag ska ta upp, jag egentligen försöker komma.

Det kan komma stunder, då man måste ta hjälp utifrån.
Men man känner att man inte kan prata med någon som känner dig väl?
Men vadå.. Vem ska man annars prata med?

Grejen är den här, du behöver inte prata med en människa just om själva problemet i sig.
Utan du kan prata med människor, som får dig att må bra.
Jag har nått den punkten i mitt liv, att jag nästan egentligen bara pratar med människor som gör mig glada.
Jag har aldrig känt att jag behöver prata om mina problem med någon, då jag i första hand, i grundlig mening, inte litar på människor.
Varför jag inte gör det, är för att människor i falska, och gör allt som krävs för att rädda sitt eget skinn.
Sen är jag även livrädd för att få saker jag har sagt i förtroende till folk, vänt mot mig.
Det är min största, och kanske enda fara jag har i livet, att bli backstabbad av mina vänner, pågrund av saker jag sagt i förtroende till dom.

Men återigen, prata med människor som får dig att må bra.
Jag har nu på senaste tiden, börjat prata med människor om allt ifrån totalt ointressanta saker, till en del djupa diskussioner. Varför jag gjort detta, är fortfarande omöjligt för mig själv att svara på.
Jag älskar att prata med nytt folk, för det får mig att värdesätta de andra vännerna jag har.
Det är pågrund av mina vänner jag har, har gjort mig till den goda talare, disskuterare, och omtänksamma människa jag i det stora hela är.
Ni är den bidragande anledningen till varför jag kan möta folk med ett leende.

Har ni tänkt på att ett leende smittar av sig? Dom sa det på en reklam för en tid sen.
Bemöter du världen med en positiv syn, kommer du bli bemött av andra människor med densamma inställningen.
Jag tror att det finns en idiotsäker logik bakom det. För ler jag åt en människa, och håller en god ton mot alla, så glädjer det människan i fråga tillräckligt mycket, för att sedan kunna möta nästa människa med samma inställning.
Om inte annat, så har jag gett människan någonting att blicka tillbaka till med ett leende, eventuellt ett litet fniss.

Kanske är det därför negativa människor beskrivs som olyckliga.
Jag själv har varit en väldigt negativ människa en gång för längesen.
Men någonstans under vägen framåt i tiden ändrades detta, och jag kunde börja le.
Visst att vi alla har en negativ period i våra liv, det nekar jag inte till.
Men det farliga är att få den negativa perioden, att bli en permanent period.
Det handlar lite om att bryta mönster, och gå mot ljusare tider.

Skulle ett fotbollslag, eller ett lag, en förening, eller en grupp bara fokusera på det negativa som sker, så skulle det aldrig hålla.
Imorgon är en ny dag, och nya dagar innebär nya möjligheter.
Fånga möjligheterna, och se det som en ljusglimt i din mörka tunnel.

Allt kan handla om att skänka en slant till behövande, att lämna blod, eller bara hålla upp dörren för en människa.
Dina handlingar formar dig som människa, och gör du goda gärningar, kommer du bli bemött med positiv respons.
Positiv respons leder till ett leende, och god självkänsla.
Håller du upp dörren för en gammal tant, eller för en människa med till exempel en barnvagn, blir du troligtvis bemött med ett "Tack :)".
Det där leendet, bevisar att du som människa har gjort någonting gott.
Ta vara på det goda, och tänk på det nästa gång "Shit, jag gjorde nyss en god gärning!",
så lovar jag att det kommer rycka i mungipan på dig.
Gå sedan iväg, med det där leendet, och tro på dig själv. Du är bra!
Lite som typ, I take my smile and walks with a fuck yeah kinda walk!
Att kunna le, och walk with a fuck yeah kinda walk, är väl någonting som får mig lycklig.

Uppskatta dina vänner, och var inte rädd för att visa din uppskattning.
Delad glädje är dubbel glädje, right?

Jag sitter och klurar lite i mitt huvud, hur jag ska försöka visa min uppskattning till folk.
Så mina vänner, och nära och kära, bli inte förvånade om det kan dyka upp någonting väldigt spontant brev, eller what so ever.
Jag vill bara hälsa er alla som känner mig, att jag älskar er, precis för de människorna ni är.

Fast..
Det finns någonting som alltid kommer vara nummer för mig.
En som alltid kommer få mig att resa mig efter varenda fall.
Denna någon är du, min älskade dotter, min luft, mitt blod, mitt allt, Alissa.

Jag skulle kunna börja slipa på någonting som liknar ett tackbrev till dig, men det finns inte tillräckligt med yta eller bokstäver för att kunna skriva det, någonstans.

Vi kan skriva lite kort...

Du är anledningen till att jag lever, och du är den främsta orsaken till att jag ler.
Jag ler på ett sätt, som ingen någonsin kommer förstå,

Jag ler med stolthet.
Jag är så stolt över att jag har dig, för du är det absolut bästa som någonsin hänt mig.
Jag älskar dig, precis som sommaren gör med sin första sol, som blommor älskar vatten, som djur älskar sin mat, som en mekaniker älskar bilar.
Jag älskar dig, något så kopiöst, och det finns inga meningar, eller ord som kan sätta på finger på hur mycket det verkligen är.
Du kan få mig att gråta av glädje, få mig att skratta av lycka, att flyga på moln av stolthet.
Du är mitt allt, och jag vore ingenting utan dig. Du är det absolut bästa jag har.
Du underbara lilla krabat, du är verkligen hela min värld!
Jag älskar dig gränslöst, mitt älskade barn.


                          

                                            Du och Jag, Alissa, föralltid. Jag älskar dig!


Frid och kärlek, ni är underbara!
/ Pappa Påhlsson.

Tjena..

På begäran av min kära valp, har jag nu bestämt mig för att sätta mer ner och bolla lite med orden, och försöka skapa någon form av ett givande inlägg, för både er och mig själv.

Sitter och lyssnar på gammal skön musik, och av någon anledning, blev jag plötsligt väldigt sentimental, och är på gränsen till att bryta ihop.

Precis så är det.

Nattfilosofi på hög nivå. eller ja, vet inte om det räknas som natt, när klockan är tio i elva på en fredagskväll.. Men det har blivit så på den senaste tiden, att gå att lägga sig tidigt så man orkar med morgondagen.
Skulle egentligen sovit nu, men det är någonting som stör min tankebana, någonting som jag kallar för en förvirrande önskan.
En önskan, att allting kan bli bra. En önskan som är så förvirrande, eftersom jag inte vet om allting är bra. Eller ja, jag vet inte hur jag ska förklara det. Det är ju givetvis inte bra om jag har en önskan om att det ska vara bra.
Men det är väl därför önskningar har sin charm, för man kan önska efter det. En önskan är en längtan.

Jag blickar hela tiden framåt, men har alltid med mig 10 steg bakåt, så jag kommer ingen vart egentligen. Jag går på ett stort steg fram, men tio små bak. Så jag står still nästan, eller jag vet inte. Ack, ack denna förvirrade hjärna som kallas min.


Hej.
Jag fyllde år häromdagen, och tack alla som skrev på facebook, och ni som ringde. Tack miss millegård, seese, mamma, coffe, helén och margrethe (stavning?) som tittade förbi. Största tacket till er, Jennie och Alissa.. För det var ni gjorde min dag till just min dag.
Jag blev dock besviken på att ingen ifrån min gamla umgängeskrets svängde förbi, för så jobbigt kan det inte vara egentligen. 
Men jag vet, man kan ha annat för sig. Blev dock besviken. But that's life..

Ni vet den där händelsen man har i livet, då man funderar på vad man egentligen ska göra med sitt liv kommer?
Jag tror jag har hamnat där faktiskt. För ju mer jag tänker på vad man vill jobba med, och hur man ska göra med dittan och dattan, dess mer osäker blir jag. För livet bara spelar ett spel med mig, och min hjärna älskar att förvirra mig. Jag vet inte riktigt vad jag vill med arbetsdelen längre. Det är jobbigt, fruktansvärt dessutom.
Ingen motivation till någonting.
Känner mig motiverad till att gå upp med Alissa på morgonen, och vara med henne hela dagen. Det är allt, faktiskt.
Det kanske bara är en fas i livet som alla måste genomgå, men jag vill få ordning på saker och ting, så fasen kunde fan inte ha valt en sämre timing!

Förövrigt hoppas jag att ni mår bra.

I miss you ....


Fred ut
/ Pappa Påhlsson