Jag har tänkt på det ganska länge faktiskt. Du kan varken ta någonting för givet, eller ens över huvudtaget förstå dig på någonting som är helt orealistiskt. Jag tror faktiskt att Olle Adolphson menade oss människor när han skrev Det gåtfulla folket.
För allvarligt talat, mina vänner. Jag förstår absolut ingenting längre känns det som. Livet har gått och blivit otroligt komplicerat. Invecklat och ja.. En enda stor samling av orealistiska gåtor helt enkelt.

Jag läste jennies blogg igår, och jag kände att hon har faktiskt jävligt rätt när hon menar att det är dags att ta nya tag. Nya tag, nya rutiner, och främst en självkänsla som ännu för mig är utom räckhåll, och helt obegriplig.
Jag kan skriva som en liten checklista här för er vad som måste göras, och så ser vi här igen om ett år, för att se om jag uppnått något av mina mål.
Okej, det går följande:
- Jag ska börja träna, för att uppnå ett så sjukligt bra självförtroende, och få en självdeciplin som jag aldrig tidigare haft.
- Jag ska sluta vara så snäll mot folk, för dem uppskattar det inte ändå.
- Jag ska tänka mig för innan jag talar, och till vem jag talar.
- Jag ska ta vara på mina riktiga vänner, som alltid ställt upp för mig genom vått och torrt.
- Sluta oroa mig i onödan.
- Prestera så bra jag kan inom skola och kommande jobb.
- Sluta ställa massa krav på mig själv, jag vet vad jag är kapabell till.
- Sluta skriva listor om saker jag ska försöka uppnå.

Ja.. Där fick jag nog med allt. Eller näe, egentligen inte. Jag vill bara försöka bara bli en bättre människa
Klarar jag det inte, så är det Gud som inte vill att jag ska ändra på mig. Även fast jag vill göra det, och känner att jag behöver det
Jag fick precis höra att jag ställer väldigt stora krav på mig själv. Ja det gör jag, men det är sån jag är. Jag måste ställa krav för att kunna komma någonstans här i livet. Jag vill inte ständigt stå på ruta ett, utan vill förflytta mig framåt, så jag kommer till vad man nu ska kalla det.. En självkänsla, som inte går att beskriva i ord. Jag vill känna att jag kan vakna på morgonen och vara glad över en ny dag. MEN, det går inte. För att det är alltid någonting annat, tankar and so on, som kommer tillbaka i min skalle.
Där fick ni en förklaring till varför jag är krävande.

I annat fall så har den här helgen varit i särklass en av de mest sinnesfriande helgerna på länge. Mått bra i stort sätt varje dag, fram tills ikväll. Jag vet inte vad det är som hänt, psykos..
Träffat folk som man inte träffat på länge. Och det kändes som det var tillbaka på de gamla goda bölet tiderna. Stort plus !

Och idag träffade jag min lilltjej. Gud va jag saknat henne. Stor e hon nu. 1½ år, snart 19 månader. Tiden går fort som sagt. Mysigt att sjunga med henne, och leka runt. Varje dag är aldrig den andra lik.
I love you,

Jag tror att det är en nagativ period jag är inne i just nu. Kan nog bero på att jag just vinter halvåret. Och att det närmar sig Mirandas 1års dag. Det är rätt konstigt ibland hur en människa kan lämna ett så stort tomrum efter sig. Visserligen så var vi två som Bror och Syster, ja. Syskon helt enkelt.
Det sägs att ett år efter att personen går bort, så sluts "cirkeln". Efter bara ett år. Det är rent hyckleri i mina öron faktiskt. För att jag kan fortfarande än idag sitta och vänta på att hon ska komma och knacka på, med sina smörgåsar med ost, skinka och oregano, för att äta sin kvällsmat här och ta "natteciggen". Jadu mirre, om du läser detta, så ska du veta att jag älskar dig. Damn what I miss you...


Näe, fyfan va jag är negativ. Förlåt mig mina vänner, men det är för mycket som pågår i mitt huvud just nu faktiskt.
Jag ska tänka över mitt liv en stund, och knata vidare.
Tack för du tog dig tiden att läsa, var rädd om dig.

Fred ut
/ Pappa Påhlsson


"Känns ganska tungt nu men jag ska kämpa ett tag. Det regnar idag men imorgon kanske solen skiner, så jag blundar nu och ler åt alla goda tider."