Saknad, vad är det egentligen, är det att känna sig tom, hjälplös eller hopplös?
Kanske är alla de tre punkter.. Eller?

Saknande Kärlek..
Saknad, är det något psykiskt eller objektivt?
Handlar det om att sakna personen, eller bara att saknar man närheten?
Både och faktiskt .. För tänker man efter nogrannare så är det faktiskt så..
Eftersom du saknar personen så mycket att du kan börja gråta, så blir det ju en pyskisk saknad.
Samtidigt som du känner "No shiet, jag vill vara med personen nu, jag vill hålla om henne och visa min kärlek". Rätta mig om jag har fel, men är inte det en objektiv saknad, eftersom du vill hålla om henne?
Jag tror vi precis har fått två olika definitioner av saknad..

Om vi sedan tänker oss hur det är att sakna någon, vilket vi alla har gjort någon gång, så måste jag erkänna att det är nog det jobbigaste som finns...
Att ständigt ha närhet, värme.. Yeah, you know all that.. Kärlek är det mest invecklade du kan hitta.
Klarar du hitta kärleken, och hålla den tight tills du dör, har du precis tagit studenten på den svåraste linjen med det största studieupplägget. Livslång kärlek är mer värt än diamanter, yes it is.
Även om båda är svåra att hitta, ytterst sällsynta, så övervinner kärleken den där stora glimmande diamanten.. Varför?
För att en diamant är bara en pryl, en riktigt värdefull pryl, medans kärlek är nått spirituellt..
Det går inte att förklara kärlek egentligen, för den är upplagd på en sån stor yta..

Ständiga känslan att vara kär, is the most lovely thing ever..
Men när det bryts, och man går skilda vägar kommer saknaden in i bilden..
Minnen, känslor, tankar.. Ja, allt krockar.. Det blir som en terrorattack mot hjärnan, hjärtat, ja även själen tar stryk av det. Är det detta som gör att man inte kan gå vidare? För man älskar personen för mycket? Eller är det just kärleken man älskar?
Varför? Många frågor, få svar..

Kan man även brinna för hoppet?
Att man älskar personen och saknar henne så mycket att man lever kvar i hoppet att det ska bli just ni två?
Klart kan man det, givetvis.
Det är väl just därför man har så svårt att gå vidare. Om man nu kan gå vidare det vill säga..
Känns det som ditt hjärta slits ur kroppen när den andre hittat någon annan, när det samtidigt är så jävla glad för hennes skull att hon hittat någon som får henne att le, skratta.. Ja allt det där du lyckades med?
Håll dig till att se henne lycklig. För dennes lycka smittar av sig. Så gör som jag, föredra ett skratt framför tårar!

Det är där vänner kommer in i bilden.
De som alltid får dig att le, som älskar att se dig glad!
De som gör allt för att du ska må bra.
Det är såna vänner du ska värdesätta, det är såna vänner som också är mer värda än diamanter.
De vänner som drar med dig ut och glida, bara för sakens skull.
De vänner du inte ska värdesätta är de som vänder dig ryggen, och inte ställer upp för dig när du mår som dåligast. Genom att vända dig ryggen, bevisar det bara att de njuter av att se dig sakta men säkert brytas ner, och falla som en sten i havet.
Falska äckliga svin är ni som gör så, åt helvete med er!
Till er andra som alltid ställer upp i vått och torrt, kärlek till er. Jag beundrar er djupt.
Det är med såna som er man knyter band. Ett sånt starkt band man inte kan klippa, bränna eller slita sönder.
Blod är det enda som skiljer er åt.
Så, keep your head up soldier, keep on smiling! Se det posetiva i det negativa, allt har en lösning!