Innan jag börjar att skriva om någonting vill jag bara passa på att påpeka att jag är jävligt trött på människor.
Folk som slutar höra av sig när de har något bättre för sig.
Eller som slutar höra av sig överhuvudtaget. Ni är falska och ni är ett hån mot allt jag kämpar för i en vänskap.
Bara för att jag inte kan följa med ut och döna hela tiden betyder inte det att det är någonting personligt riktat mot er, utan att jag har faktiskt inte tid med det.
Vad är det för fel på att komma in och sitta och tjöta här? Eller gå en promenad?
Fyfan. Förbannad är det enda jag kan bli. Eller nej, inte förbannad. Snarare besviken.

Jag ställer upp för er genom vått och torrt. Men vad fan får jag tillbaka? Inte ett jävla skit. Enda jag har med er, är minnen.
Jag känner mig övergiven.
Fast som jag har sagt innan, så ska jag värdesätta vilka som verkligen är mina vänner.
Ni vet vilka ni är. Jag älskar er. Kärlek till graven når oss alla. Eller nej, inte ens döden kan skilja oss åt.

Hej förresten !

Satte mig precis här vid datorn, efter att Jennie, helén och magrethe (stavning?)  varit här och hälsat på.
Måste säga att det har varit ganska tomt här hemma denna helgen, då vi varit mindre hemma än vanligtvis. Har inte haft någon att prata med direkt. Men så är livet ibland, tröttsamt då jag sovit väldigt dåligt, så man är ju ganska trött under dagen. Kaffe blir min bästa vän, fastän jag inte blir pigg utav det, så har det blivit till ett dagligt bruk. Fast samtidigt har det varit helt fullkomligt underbart. Underbart då Alissa har hållt igång fullt ut, till tusen. Och då menar jag verkligen enormt mycket.

Vi var på kalas igår, lördag alltså. För min mormor, som fyllde 70 under veckan.
Stackars mormor som blivit så gammal. Fast det märks inte på henne, då hon är pigg och så positiv. Älskade mormor!

Haha. Ja en händelserik helg, men väldigt lugn på samma gång.
Peter, Mård och Alissa har förgyllt min vardag.
Ja peter ni vet, tysklands stolthet!
Jag tror att han och jag har fått en väldigt mycket bättre relation till varandra än vad vi hade innan. Fastän vi alltid varit bästa vänner typ. Så måste jag säga att vi har kommit varandra närmre nu under åren. Eller ja, året rättare sagt!
Uppskattas väldigt mycket. Tack för det bror!

Och mård är alltid mård, solskenet i vardagen typ. Han får mig att må bra!

För övrigt måste jag säga att livet går lite upp och ner just för tillfället. Det är ju januari depressionen som är i full gång. Fast det börjar nog sakta men säkert leda mot bättre tider. Fast det kanske är falska förhoppningar kring det där. Så jag tar inte ut någonting i förskott.

Ett år sen den 15:de Mirandra. Jag saknar dig något så enormt. Vila i frid lillasyster (L)

Ikväll väntar kyrkan för mig och Alissa.

Och återigen får jag be om ursäkt, som så många gånger innan, för dålig läsglädje.
Skriver igen när jag finner orken till att skriva.

Fred ut
/ Pappa Påhlsson


I miss you, every day...