Hej kära vänner.

Just nu sitter jag och har ett sånt där "mellan-humör", som jag kallar det.
Då allting varken är bra eller dåligt.
Min hjärna har uppnått den grad jag klassar som kollision med min syn på verkligheten.
Ingenting går ihop, och allting är bara huller-om-buller.
Det är allt ifrån att jag har världens bästa dotter, och är världens stoltaste pappa,
Tills det att jag ångrar att jag inte följde med Miranda ner till OK, natten då hon försvann.

Och för att inte tala om vad som pågår där emellan. Det är som ett riktigt hemskt börsfall typ. Då först aktierna ligger på topp, sen sjunker de ner till botten. På bara några sekunder, eller minuter.
Jag är inte speciellt insatt i det där med aktier och fonder.. Eller rättare sagt, jag är inte insatt över huvudtaget. Utan jag hatar det kanske mer än vad jag hatar falska människor.

Jag har även börjat fundera på hur människor ser mig som person. För det är någonting jag själv funderat på, hur jag ser mig själv ur en annan människas ögon, alltså.
Min mamma, och flera andra folk säger att jag har talets gåva. Men jag vet inte om jag kan hålla med om det.
För jag är skapligt duktig på att skriva ihop kladdkludd, då jag klassas som en väldigt fundersam samt en aning filosofisk människa. Men på senaste så har jag börjat tänka mig för innan jag pratar med en människa öga mot öga. Vilket jag inte vill göra egentligen. Visst, det har ju sina fördelar. Men jag blir ju överkörd i diskussioner (vilket aldrig tidigare har hänt mig), och har ingenting att säga tillbaka. Jag vet absolut inte vad som har hänt med mig. Men någonting är det, och jag är en aning rädd att jag har grävt ner mig själv i tankar såpass mycket, att jag inte längre bryr mig om vad folk säger eller tycker om mig längre.

Vilket också kan ha sina för och nack-delar.
Folk säger att man inte ska bry sig om vad folk tycker och tänker om en själv. Men det är ju självklart att det påverkar en själv, om folk har en bild av en, som man verkligen kan leva upp till. En negativ bild, ger negativt bemötande, och tvärtom. Ja ni fattar hur jag menar?
Hoppas det i varje fall.

Jag saknar mig själv ibland. Alltså mitt gamla jag. Som inte tog skit ifrån någon. Och om jag framstår som någon förorts-soldat så är det inte så jag menar. Utan jag menar att jag tog ingen skit, utan verkligen brydde mig om vad folk sa.

Fyfan va fjantig jag låter när jag tänker efter. Men det är klart att det är såna frågor som sätter sig i huvudet på en själv, då man väl snurrat in sig på ämnet.
Det är ju som allting annat. Om man snurrar in sig på fotboll (som idag förövrigt var en jävligt tråkig fotbolls dag, och jag blir besviken på Barca) så kan man ju inte hjälpa att jämföra olika lag. Detta är alltså min jämförelse i mina tankar, och mitt tankelopp.

Så mitt nya mål för livet, är att kämpa vidare, och att aldrig ge upp.
Dags att ta nya tag. Allting går förr eller senare emot positivare tider!
Blicka framåt, och sluta se bakåt.
Ja, haha, det finns många sätt att kunna uttrycka sig.

Hittade en gammal grej på datorn, som jag hittade på någon sida för två år sen om jag inte har fel, rätt smart faktiskt..

Vi begår våra misstag för att inte göra om de,
Vi sviker varandra för att sätta vänskapskärleken på prov,
Vi bryter mot våra regler för att veta vart gränsen går,
Vi ljuger för att inse att sanningen varar längre,
Vi glömmer för att påminnas,
Helt plötsligt verkar allt ha en mening.


Näe, vet ni va.. Jag ska knata vidare, då en kopp tee låter gott.
Kul att tjöta, hoppas ni fattar någonting, för det gör inte jag.

Fred ut
/ Pappa Påhlsson


Det finns inte någonting jag inte skulle kunna göra för dig,

Sitter här och tokdiggar i takt med tredje linjen - tack.
En låt som sammanfattar mina tankar kring livet, innan Alissa föddes. Och i ärlighetens namn så måste jag säga, att låten är fruktansvärt bra.

Anyway.. Hej!

Ser att jag håller min rutin i full gång, i att skriva blogg med en veckas mellanrum. Haha.
Har väl inte hänt allt för mycket sen sist, mer än att jag har kopplat in Christoffers dator i mitt rum. Så jag sitter för tillfället i min säng och skriver, haha. 32" LCD HD-Ready datorskärm, är ingenting annat än rätta takter.
Nu ser man åtminstonde litegrann i varje fall ;D.

Annars är väl läget stabiliserat på en jämn nivå med havsytan. Någolunda i vart fall.
Lite tankar som spökar omkring. Och en förbannad hosta som väcker mig mitt i natten av andnöd typ. Men annars så går det sakta men säkert mot bättre tider, hoppas jag. Tar inte ut någonting i förskott, som en kär vän till mig brukar säga. Men mycket vis, men ändå en nära vän. Kanske min bästa vän.. Eller ja, helt utan tvekan, min bästa vän.

Jag har kommit på en rädsla jag har här i livet, en rädsla som ständigt sitter i bakhuvudet på mig.
Jag är rädd för att visa mig svag. Att känna att jag tappar greppet om mitt eget liv. Det har hängt med mig nu i ett par dagar, och jag har ingen som helst fattning av var den kommer ifrån. Jag vet inte vad som händer med mig själv.
Resumé; Förvirrad.

Annars gör jag inte alls mycket, sitter och tänker ut om vad jag ska skriva om nästa vecka i min blogg, då jag sagt innan, att jag uppdaterar bara en gång i veckan, haha!
Alissa ligger och sover, jennie är iväg på ärenden, och jag ligger här och segar.

Måste även passa på att berätta hur jävla dyrt det är med mat nu för tiden. Vi var och handlade igår, för närmare 2 tusen kronor. Till min stora förvåning, då hela kundvagnen var full med mat, så syntes det knappt i varken skafferi, kylskåp eller frys att vi varit iväg och handlat. Hur kommer detta sig? Antingen är maten sjukligt dyr, eller så har vi väldigt stort kök. Då jag vet att vårat kök inte är sådär överdrivet stort, så vet jag numera att maten är SVIN dyr.

Det märks även att det är finanskris och lågkonjuktur nu för tiden med. Då man inte kan få något som helst extrajobb, eller ett sommarjobb. Jag sitter dock fortfarande och inväntar en intervjukallning till Liseberg.

Påtal om liseberg.. Jag saknar sommaren..

Inget mer nämnvärt att skriva, så jag knatar vidare på stora internet för att finna någonting intressant.


Fred ut, tills vidare!
/ Pappa Påhlsson

Ja mina vänner, det är torsdag, den tolfte februari, tvåtusennio.
Jag sitter här inne i förrådet, som jag för övrigt städade ur häromdagen. Så nu är det rena chill-zone här inne.
Alissa sitter här brevid mig och läser "Halvan - Här kommer sopbilen". Som jag dock inte tycker är en barnbok. Men det vore ju strax intill skandal i att ta ifrån henne boken och säga att hon är för liten för den, haha!

Jag vaknade av ett jävla dönande imorse, då det lät som extremt hög, tätt inpå löjlig bas sattes igång precis utanför mitt fönster. Efter en liten stund kom jag att tänka på att dem håller på att renovera badrummet två hus bort.
Sånt kan vara skapligt irriterande. Att folk väcker en, när man väl är ledig. Inte att dra igång en jävla borrmaskin, eller va fan det nu än var,  och döna så inåt fan..

Såg även att det var nästan två veckor sen jag skrev. Och det blev nog som jag har sagt innan, att jag skriver max två gånger i månaden här. Förlåt, om ni är några som följer min blogg, men det händer alldeles för mycket för att jag ska för överhuvudtaget kunna skriva någonting här, då jag saknar tiden. Och det är ingen idé att säga att jag ska bättra mig, för det gör jag inte ändå..
Jag tror att jag vill vara den perfekta människan. Men sanningen är, att jag är nog den sista som kan vara det..

I måndags var vi i Danmark. SPL On Tour. Dock saknades sheriffen, och tanten. Alltså, Jennie och Kärring.
Och det dröjer nog ett tag innan jag åker till danmark igen. För det är ju inte det bekvämaste för plånboken att bli tunnare och tunnare. Men det är vad folket säger, jag är spelberoende. Ja det är jag, men varför ska ni lämna mig ensam vid dem här enarmade banditerna, när jag redan innan vi klev på båten bad er att inte lämna mig ensam vid maskinerna, för jag spelar bort mina pengar? Haha.
Det var dock inte samma grej att vara i Danmark denna gången som det var sist. Jag saknade min lojale supar-vän, JenJen.
29 Oktober, 2008. Dagen efter jag fyllde arton. Det var den dagen vi gjorde ölhäv till en sport, och att decka till ett nytt döds-straff. Men det tas igen fram mot våren igen, aight? ;) .
Antingen till resan ner mot prag i partybussen, eller danmark över dagen. Eller både och. Du bestämmer. SPL is at your side!
(Haha, ja det är säkert många som tänker nu på mitt inlägg där jag förmedlar att man inte ska supa, etc. Men jag sa faktiskt att någon gång ibland är OK ;D)

Nu ser jag att klockan är tio över elva, och min första kopp med kaffe är slut.
Jag kom även på att det är öppna förskolan idag uppe i kyrkan. Så vi ska gå upp dit strax.
En kaffe till, sen så ska man finna sig orken till att gå upp.
Fruktansvärt trött har man varit dessa dagarna. Och jag undrar om man inte har gått och blivit lite sjuk?

Det är ständigt dessa tankar som ligger och gnaver.
Sanningen är den, att jag är rädd. Jag är så grymt rädd.

Jag är deprimerad, och jag hatar det.
Varför kan inte saker bara återgå till vad det brukade vara?
Damn I hate this moments.

Nu traskar vi vidare, och vi hörs säkert om två veckor igen! Haha.

Fred ut ,
/ Pappa Påhlsson