Höstdepp.

Sitter och lyssnar på gammal skön musik, och av någon anledning, blev jag plötsligt väldigt sentimental, och är på gränsen till att bryta ihop.
Jag saknar dig, så att det gör ont i hela själen. För oavsett hur högt jag vill hålla mitt huvud, så kan jag inte. Det är någonting som saknas. Denna någon är du, denna någon är lillasyster.
För precis som trädkronorna, har jag tappat en del av mina löv.
Förstår du metaforen?
äh, jag sysselsätter mig med annat. fridens!