Jag satte mig ner, och klickade av standard in på en av mina bästa vänners blogg.
Killen är ett mästerverk i sin akademiska skrift, och min främsta mottagare till Nobellpriset i litteratur.
Ja, kort sagt, så är människan, som för övrigt äger ett namn, Simon, en fantastisk skribent, och en ännu mer fantastisk människa.
Han lyckas på något sätt sätta finger på det man tänker, och känner. Med ord som "lyfta bort stenen på ditt bröst, och lägger den i min ryggsäck", så känner han mitt hjärta mer än vad han själv inser.
Nåväl, är det något jag insett genom åren, så är det att positiv feedback hjälper oss att utvecklas som människor.

Och det är just det jag mer tänkte tala om ikväll, att utvecklas som människa. Eller iallafall något i den vägen. Jag ska se vad jag kan slipa ihop hursom.

Vi växer alla upp och stöter på hinder, som i sin tur leder till erfarenheter. Erfarenheter som vi bär med oss, som vi kan plocka fram som en mindmap om hur vi kan lyckas övervinna kommande hinder.
Inget problem är olikt ett annat problem, för oavsett vad, så kommer ett problem alltid vara ett problem.
Just de här erfarenheterna låter även oss växa som människor, att tankar som "fan, jag lyckades även hur shitty livet kändes då, att ta mig ur den här skiten". Det hjälper dig att växa tron på dig själv, att oavsett motgången, så klarar du dig igenom det. På så sätt har uttrycket att ingenting är omöjligt, uppstått.
Jag kan vandra omkring i en kartlös vardag, utan ljusglimtar, utan direktiv, rent av utan hopp. Lite som att vandra på en repbro, som endast sitter ihop med några få trådar. Trådarna representerar vad du själv känner och tänker. Tankar som att det när som helst brister, och du faller mot vad vi kallar botten, en grund som vi inte känner till.
Så i ren panik skulle benen springa på egen maskin, men att du plötsligt stannar upp när du hör ett brak.
Braket får dig att tänka till, men att du i tanken har med dig att oavsett vad, så måste du ta dig över bron, innan de rasar. Så du går försiktigt istället, och sätter fokus och värde på varenda steg.
Steget representerar hur du sakta men säkert tar dig över bron, problemet, och du når slutligen änden av bron, och du klarade dig över.
Bakom dig rasar bron, och dina tankar med den.
Nu blev det en massa nonsens samlat i en text, men jag försöker så gott jag kan, och jag hoppas ni förstår.

Människor hjälper dig troligtvis ur såna här situationer, för ensam är ingen stark. Du har alltid folk bakom dig, oavsett om du inte tror det. Värdesätt de här människorna, som får dig att må bra. Låt de få veta att de betyder lika mycket som livet själv. Sprid din tacksamhet, och få ett leende, eller möjligtvis en kram tillbaka.
Ett leende eller en kram, är ett kognitivt bevis på att deras hårda jobb var värt mödan.

Det har varit mycket Miranda i mitt huvud de senaste dagarna, och jag inser verkligen hur tomt det är utan dig. Hur mycket jag saknar dig, och väntar på att du ska komma hem igen. Det är som jag fick höra igår, "man tror inte riktigt att det är på riktigt, att hon verkligen är borta. Utan man väntar på att hon ska stapla in genom dörren och säga att det är ett dåligt skämt". Och det ligger en sanning i det, men jag tror dock alltid att jag kommer ha de tankarna. Att du verkligen inte är borta utan att du har bara flyttat för en tid. Jag längtar tills dagen vi ses igen, så jag kan ge dig en kram och få berätta hur mycket jag saknat, och hur mycket jag verkligen älskar dig. Du lever inom mig, och är med mig varje dag, det vet jag. Men jag vill ha mer.. Fysiskt bevis på att du är around.
You're gone, but not forgotten.

Som sagt, så blev det mer av ett bullerinlägg, än något mer vettigt att säga.
Skönt att få skriva av sig lite iallafall.. Kilar vidare, och kom ihåg. En kram, och lite varma ord hjälper.

Fred ut
/ Pappa Påhlsson