Ja.. Tja.

Sitter här.. klockan är 01:55, och jag är fruktansvärt deprimerad och ledsen faktiskt.
Anledningen är fruktansvärt simpel faktiskt.

Jag fick en låt av en tjejkompis på msn för en stund sen..

Givetvis var det Lene Marlin - A Place Nearby.
Samma låt som spelades på Mirandas minnesstund, och hennes begravning.

Jag tror inte riktigt att jag har kopplat att hon verkligen är borta, förens nu..
För hon e verkligen borta.. Poff, gone. Jag vet faktsikt inte vad jag ska ta mig till.
Paniken stiger, pulsen ökar, och tårarna rinner i floder.
Om ni tolkar inlägget som ett "Hej, tyck synd om mig!" inlägg, så gör det för all del. Men det är inte vad jag är ute efter.
Mitt mål med inlägget är väl bara att skriva av mig, för jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till snart.
Det är 8 månader och 11 dagar sen du tog farväl till jorden, och begav dig till Nangiala.

Jag kommer ihåg det så väl, just den dagen..
Jag satt vid datorn, och sket i skolan, det var en tisdag. Klockan kan väl ha varit runt nio snåret.
Så skriver min granne på msn, "vet du vad det är som hänt vid mirandas hus? För det står ambulanser och poliser utanför.."
Va fan i helvete har hänt ?! , var det första jag tänkte . Tog på mig skorna och kutade dit fort som fan.
Såg ambulanserna, knackade på varenda fönster och vart rent ut sagt vansinnig för ingen öppnade. Jag var ju skit orolig. För hennes familj är min familj med. För vi var ju som syskon. Eller som britta säger, "Du var mirandas enda storebror".
Ingen öppnade.. Frustationen och hjärtat gick på högvarv..
Gick hem till mamma och berättade att någonting hade hänt hemma hos Mirro, ambulanser och shiet.
"Stanna hemma och vänta tills mirre ringer dig istället." Svarade min mamma med en orolig röst..

Jag kunde verkligen inte vänta. För jag var så jävla uppjagad av tanken att någonting allvarligt hade hänt.
Gick ut och kickade lite boll mot garagen borta vid henne. Då jag plötsligt ser en ambulansman komma ut ur huset.
Så jag springer dit och frågar vad det är som hänt.. "Näe inget.. Bara en som är lite sjuk där inne.."
Andades äntligen ut, för nu visste jag att det var under kontroll.. Det var ingenting allvarligt.
Frågade vem det gällde.. Om det var miranda?
Han visste inget namn på personen som var sjuk. Så jag frågade om hon var kort och brunhårig och ganska ung, sextonårs åldern?
Jo men det kan nog stämma, fick jag som svar.
Frågade inte mer, eftersom jag visste att de inte får säga någonting om sina passienter.
Plötsligt kommer två polismän och en till ambulansvårdare ut ifrån huset.
Vid detta tillfälle var jag skraj.. Inte för att poliser och så kom ut. Utan att jag verkligen nu förstog att det var någonting som hade hänt. Jag är inte så jävla dum, jag vet när folk ljuger om att det bara är någon som är "lite sjuk". Iallafall i det här tillfället.

Så jag frågade polismannen vad det verkligen var som hade hänt. Och han frågade om mitt namn osv.
Så sa jag att jag var hennes bästa kompis och var som hennes biologiske storebror. Så sa polismannen som det var.
Jag minns varenda ord, exakt!
"Det är såhär att Miranda har råkat ut för en olycka under natten.."
- Vadå för olycka , va snackar du om ?!
"Miranda är död Robin."
Chocken som kom då. Jag blev helt stel. Sista tanken innan allt svartnade för mig.. "Ljuger du för mig nu, så nitar jag dig som ingen har nitat dig förr".
Sen blev allt bara svart. Vet att jag höll på att svimma, men ena ambulansmannen tog tag i mig, och höll uppe mig.
Hör plötsligt min mamma skrika "ROBIN ?!" Och ser min mamma komma springades.
"Det är min son!" sa hon till de andra. Jag kramade min mamma. Hon grät.. Jag kunde inte.. Det gick bara inte. Grät lite granna. Borde ha brutit ihop egentligen.
Frågade om jag fick gå in.. Till britta och roffe?
De gick in och frågade, och kom ut och sa att de hade frågat efter mig, och att jag fick gå in.

Kom ner till mirres källare.. Och kände lukten av kräk typ.. Jag vet inte vad det var för lukt.
Såg britta i soffan, helt destroyed, inte konstigt. Satte mig brevid henne. Och höll hennes hand, och bara stirrade in i väggen. Där satt jag i en halvtimme . Gick hem och ringde kärringen.. Sa att han skulle komma upp till mig, för det var viktigt. "JAG ÄTER MANNEN , KAN DU SOFTA ELLER ?!" Svarade han. Jag började skrika på han lite "Broshan.. Det här e viktigt kan du inte fatta?".. "Kan jag få äta klart först eller". "Mirre e död mannen.."
Så hörde jag hur han tappade skeden. Hans mamma bad han göra någonting, fast han skrek att hon skulle göra det själv.

Gick och mötte han vid apelgårdens kyrka. Gick med en gångstil som jag aldrig haft innan. Rak i ryggen, och snabba steg. Tog en cigg, trots att jag slutat röka. Sket faktiskt i vilket. Mötte han och hans jävla hundjävel, mr Laban.
Vi gick tillbaka till honom, lämnade hunden. Sen gick upp mot mig.
Min mamma gjorde kaffe till oss under tiden jag var borta.
Vi kom hem, och la oss i min säng. Jag hade ett foto av miranda vid sidan av min säng, tände ett ljus brevid.
Jennie ringde mig, för jag skickat sms till henne och sagt till henne att ringa mig, för det var äckelviktigt att jag fick prata med någon som förstog mig.
Berättade för henne vad som hänt, och hon var lika chokad som jag blev.
Jag och kärring började prata om minnen vi haft med miranda. Filmkvällar etc. Snyftade i takt typ..

Sen tänkte jag på.. Mirre ringde mig kvällen innan, och frågade om jag ville följa med henne ner till OK och köpa godis.
Jag låg dock och sov, och sa att jag orkar inte.
Tänk om jag följt med henne ner till OK?
Många tankar..

Jag saknar någon som kommer över med nybakta grejer, eller sin kvällsmat till mig på tallrikar.
Nån som vill tjuvröka på min trappa, som väckte mig. Eller sket i det, och bara la sig ner i min säng i vinterjacka, mjukisbyxor och skor, även fast det var typ 30 grader i rummet redan, och somnade.
Jag saknar någons att trösta, någon man kan skoja med. Någon man förfestade hos på nyår.
Någon man följde med på fest. Någon som ringde och sa varje gång man svarar "HEJ BEBIS!". Sånt som är så fruktansvärt underbart.. Fyfan..
Jag antar bara att jag saknar min lillasyster.

Vila i frid, du är inte glömd. Jag älskar dig lika mycket som sommaren gör med sin första fjärill!

Tack till alla som ställt upp. Ni är änglar hela bunten.
Även det största tacket i hela världen till dig Jennie, för att du ställer upp oavsett vad.

Hoppas även att mitt inlägg inte offence someone.


Du lever inom mig.