Har du vid något tillfälle stött på ett hinder, som för dig kan tyckas vara omöjligt att ta dig över?
Ett hinder, som vid vanliga fall kan vara ett dödsfall, förlusten av en fin vänskap, kanske kan det vara en kärlek?
Det här hindret, kan i det stora hela vara egentligen vad som helst.
Fuck, det kan handla om att du tappade bort ditt favoritsuddigummi.
Det handlar bara om vad du själv väljer att göra åt saken, vad du anser vara ditt oövervinniga hinder.
Nej förresten, det beror självklart på situationen, och det är väl till kommande sak jag ska ta upp, jag egentligen försöker komma.

Det kan komma stunder, då man måste ta hjälp utifrån.
Men man känner att man inte kan prata med någon som känner dig väl?
Men vadå.. Vem ska man annars prata med?

Grejen är den här, du behöver inte prata med en människa just om själva problemet i sig.
Utan du kan prata med människor, som får dig att må bra.
Jag har nått den punkten i mitt liv, att jag nästan egentligen bara pratar med människor som gör mig glada.
Jag har aldrig känt att jag behöver prata om mina problem med någon, då jag i första hand, i grundlig mening, inte litar på människor.
Varför jag inte gör det, är för att människor i falska, och gör allt som krävs för att rädda sitt eget skinn.
Sen är jag även livrädd för att få saker jag har sagt i förtroende till folk, vänt mot mig.
Det är min största, och kanske enda fara jag har i livet, att bli backstabbad av mina vänner, pågrund av saker jag sagt i förtroende till dom.

Men återigen, prata med människor som får dig att må bra.
Jag har nu på senaste tiden, börjat prata med människor om allt ifrån totalt ointressanta saker, till en del djupa diskussioner. Varför jag gjort detta, är fortfarande omöjligt för mig själv att svara på.
Jag älskar att prata med nytt folk, för det får mig att värdesätta de andra vännerna jag har.
Det är pågrund av mina vänner jag har, har gjort mig till den goda talare, disskuterare, och omtänksamma människa jag i det stora hela är.
Ni är den bidragande anledningen till varför jag kan möta folk med ett leende.

Har ni tänkt på att ett leende smittar av sig? Dom sa det på en reklam för en tid sen.
Bemöter du världen med en positiv syn, kommer du bli bemött av andra människor med densamma inställningen.
Jag tror att det finns en idiotsäker logik bakom det. För ler jag åt en människa, och håller en god ton mot alla, så glädjer det människan i fråga tillräckligt mycket, för att sedan kunna möta nästa människa med samma inställning.
Om inte annat, så har jag gett människan någonting att blicka tillbaka till med ett leende, eventuellt ett litet fniss.

Kanske är det därför negativa människor beskrivs som olyckliga.
Jag själv har varit en väldigt negativ människa en gång för längesen.
Men någonstans under vägen framåt i tiden ändrades detta, och jag kunde börja le.
Visst att vi alla har en negativ period i våra liv, det nekar jag inte till.
Men det farliga är att få den negativa perioden, att bli en permanent period.
Det handlar lite om att bryta mönster, och gå mot ljusare tider.

Skulle ett fotbollslag, eller ett lag, en förening, eller en grupp bara fokusera på det negativa som sker, så skulle det aldrig hålla.
Imorgon är en ny dag, och nya dagar innebär nya möjligheter.
Fånga möjligheterna, och se det som en ljusglimt i din mörka tunnel.

Allt kan handla om att skänka en slant till behövande, att lämna blod, eller bara hålla upp dörren för en människa.
Dina handlingar formar dig som människa, och gör du goda gärningar, kommer du bli bemött med positiv respons.
Positiv respons leder till ett leende, och god självkänsla.
Håller du upp dörren för en gammal tant, eller för en människa med till exempel en barnvagn, blir du troligtvis bemött med ett "Tack :)".
Det där leendet, bevisar att du som människa har gjort någonting gott.
Ta vara på det goda, och tänk på det nästa gång "Shit, jag gjorde nyss en god gärning!",
så lovar jag att det kommer rycka i mungipan på dig.
Gå sedan iväg, med det där leendet, och tro på dig själv. Du är bra!
Lite som typ, I take my smile and walks with a fuck yeah kinda walk!
Att kunna le, och walk with a fuck yeah kinda walk, är väl någonting som får mig lycklig.

Uppskatta dina vänner, och var inte rädd för att visa din uppskattning.
Delad glädje är dubbel glädje, right?

Jag sitter och klurar lite i mitt huvud, hur jag ska försöka visa min uppskattning till folk.
Så mina vänner, och nära och kära, bli inte förvånade om det kan dyka upp någonting väldigt spontant brev, eller what so ever.
Jag vill bara hälsa er alla som känner mig, att jag älskar er, precis för de människorna ni är.

Fast..
Det finns någonting som alltid kommer vara nummer för mig.
En som alltid kommer få mig att resa mig efter varenda fall.
Denna någon är du, min älskade dotter, min luft, mitt blod, mitt allt, Alissa.

Jag skulle kunna börja slipa på någonting som liknar ett tackbrev till dig, men det finns inte tillräckligt med yta eller bokstäver för att kunna skriva det, någonstans.

Vi kan skriva lite kort...

Du är anledningen till att jag lever, och du är den främsta orsaken till att jag ler.
Jag ler på ett sätt, som ingen någonsin kommer förstå,

Jag ler med stolthet.
Jag är så stolt över att jag har dig, för du är det absolut bästa som någonsin hänt mig.
Jag älskar dig, precis som sommaren gör med sin första sol, som blommor älskar vatten, som djur älskar sin mat, som en mekaniker älskar bilar.
Jag älskar dig, något så kopiöst, och det finns inga meningar, eller ord som kan sätta på finger på hur mycket det verkligen är.
Du kan få mig att gråta av glädje, få mig att skratta av lycka, att flyga på moln av stolthet.
Du är mitt allt, och jag vore ingenting utan dig. Du är det absolut bästa jag har.
Du underbara lilla krabat, du är verkligen hela min värld!
Jag älskar dig gränslöst, mitt älskade barn.


                          

                                            Du och Jag, Alissa, föralltid. Jag älskar dig!


Frid och kärlek, ni är underbara!
/ Pappa Påhlsson.