Att man kan skriva en sån text, som kan fånga så många människor med en sån vanlig upplevlse är löjligt. Det hjälper en att minnas, det är en relaterbar text. Har du inte hört den, så lyssna. Fantastisk, faktiskt.

Jag, som ni tidagare vet, är ingen rock människa.

Jag är hiphop rakt igenom, då jag är en man som enbart lyssnar lyrics.

Men jag tror jag är i mitten av en ändringsproccess. Jag kan på fullaste allvar sitta ner och lyssna på enbart rock en hel kväll. Uppskattningen av olika musikstilar har förändrats, i takt som mitt konstsinne mer utvecklats.

Om vi ska dra en parallell till livet överlag, vilket kanske är något av det jag pratar mest om i min blogg, så tror jag att alla människor är öppna för förändringar. Allt handlar om att nå ut till människan, så man kan tilltala personen, så sköter sig resten på automatik.

Jag har fått på senare dagar höra ifrån olika håll att jag är dålig på att blogga, och att jag slänger iväg min talang. Sanningen kan nog ligga i den, till en viss del. Men när man saknar motivation, och drabbas av rubbningar i sömnen så kommer det lite på köpet. Inte för att jag vill skylla på någon (bara Elin), men att jag inte bloggar, beror inte på lathet, utan det är mer.. Förvirring och ältande..

Till en början så skrev jag i min blogg, för att kunna avlasta mina tankar. Men någonstans på vägen, vet inte riktigt i stundens skrivande när det var, så slutade jag att avlasta mina tankar här, och höll de istället inom mig.

Kanske det dummaste valet jag någonsin gjort, för det leder till att jag inte bloggar alls numera. Jag har ingen motivation till att göra något större ting.

Fram tills för ett tag sen...

Jag åkte iväg på läger, som nattpersonal, för kyrkan.

Och jag kan säga det till er mina vänner, att jag mötte den mest fantastiska skara människa jag någonsin träffat. Äntligen fick jag träffa på det där som jag har saknat så mycket i mitt liv. Den där gränslösa glädjen, och förmågan att se igenom någons skal, och inte dömma ut en. Det sparkade igång mig, fick min boll i rullning. Jag visste då att de här människorna skulle påverka mig. Att lämna ut namn är inte min grej, och inte heller denna gången gör jag det. Men i utbyte mot en paintbild skulle jag skriva ett blogginlägg.

Ah, precis, jag menar er två..

Tack, verkligen tack. Ord kan inte beskriva hur tacksam jag är för att ha er i mitt liv. Mina superhjältar, och underbara vänner.

Det känns såhär lite i efterhand skönt att blogga, och jag tror det blir oftare än aldrig nu i varje fall..

Är egentligen på humör för att skriva ett sjusidigt inlägg, men jag nöjer mig såhär.

Man ska ju inte ta i så man spricker, utan nu har jag mer saker att skriva om framöver.

Fred och kärlek mina vänner, bäst är ni

/ Pappa Påhlsson