Jag har nog långsiktigt aldrig varit en såkallad flitig bloggare.
Jag har aldrig varit personen som följer någonting på rutin. Gränsen går vid Våra bästa år på vardagsmornar'.
Även den rutinen ska ny brytas, då jag under den kommande morgondagen ska börja skolan.
Trodde väl aldrig att jag egentligen skulle börja skolan igen, då jag svor  mig fri ifrån det sist.
Men hey, efter att ha varit ute i arbetslivet, så märker man att urvalet blir bredare med en utbildning på nacken.
Så..
Omvårdnadsprogrammet för vuxna.
Bara meningen låter rough. Men tja, jag har ju världens bästa hjälp om jag behöver den. Så i ärlighetens namn, så är jag inte den minsta gnutta orolig. Eller ja okej... Lite, men inte något märkvärdigt.
Jag kan ju om jag vill, har jag fått höra. Eftersom jag har valt det här själv, så är det antagligen någonting jag vill. Vad säger man när en simpel motgång försöker sätta käppar i hjulen? Game on!

Övrigtvis, så tänkte jag inte snacka speciellt mycket idag.
Kände bara för att skriva en sväng, så jag kan väl ta upp en punkt jag och en barndomsvän pratat mycket om den senaste tiden.
Lojaliteten och respekten till barndomsvännerna. Människorna, som då var barn, precis som du.

Vem lekte du med när du var liten? Kompisar, right?
Det du då inte tänker på, och tacka för det, är att de här människorna kommer finnas med dig hela ditt liv. För barndomen för en människa, är den lyckligaste tiden i ditt liv. Det är då du kan hitta på en lek av ingenting. Allt handlar bara om fantasin, och vännerna.
Människorna du delar dina första minnen med, människorna du har dina första skratt med. Listan kan göras längre än lång. Ni vet själva.
Notera även att jag inte utesluter familjen ur detta, "människorna" är nyckelordet. Det kan vara föräldrarnas vänner du kan leka med. Min dotter leker med mina kompisar, mina bröder. Aah, ni kan räkna ut vart jag vill komma.
Det man ska minnas och verkligen lägga på minnet, är att livet skapas i takt med människor som påverkar ditt liv. Du är aldrig ensam, hur ensam du än känner dig.
Vissa människor kan leva på minnen. Goda minnen.
Människorna som finns med dig sen barnsben, är människor du vuxit upp med.
Eller förresten, glöm det där jag sa. För jag tappade precis tråden till vart jag ville komma, så självklart låter hela texten nonsens.

Jag ska väl göra någon mer direkt nytta. Så jag spånar vidare, och skriver om nån månad eller sådär igen. Vi får se!

Simma lugnt, frid och kärlek.
Ta hand om er!
/ Pappa Påhlsson